Nere
Känns som jag drar ner alla i min deppiga tid. Hela min värld har rasat samman nu när jag har börjat tänka och prata om det. Kan knappt säga att jag har blivit våldtagen, för har man tryckt bort det så länge så finns det inte. Men nu när allt dras upp och man får tillbaka alla skit minnen, då försvinner marken under fötterna och man bara faller.
Älskar mina nära och kära för att dom ställer upp och lyssnar, men det känns som jag belastar dom. Jag har alltid varit den som hjälper och ställer upp har aldrig bett om något tillbaka. Men det känns så jobbigt när någon är i värsta lyckoruset och är jätte glada, så kan jag helt plötsligt bara gråta av ett minne som poppar upp. Dom säger att det är ingen fara och det är bara bra att få ut det. Men sen ser jag deras ögon, från glada till ledsna. Jag vill ju inte att det ska bli så jag vill ju att dom ska le. Det är ju därför jag inte berättade från början.
Det är lättare att dölja alla känslor, men det är fan inte bra.
”Stjärnan”
