våldtagens väg

Jag skulle precis skriva ett inlägg om rättegången emot Tito Beltran. Men kollade mina kommentarer först. Det var verkligen fina och härliga kommentarer. Det var ett som handlade just om Beltran, om hur rättegången fick henne att tänka på mig. Att det finns människor där ute som slänger en tanke till helt okända folk. Det får mig att le! Och ett inlägg var om hur en domstol funkar och lite vad jag har att förvänta mig. Underbart att det finns människor som tar sig tid att skriva ner det och skicka. Det värmer att veta att det finns underbara och osjälviska människor.

Nu till Tito Beltran, jag blev så himla glad över att han fick fängelse. Det ger mig sånt hopp. Visst jag vet att man inte ska hoppas för mycket, bara för det funkar där behöver det inte funka för mig. Men man måste försöka tänka positivt annars orkar man inte. Annars hade jag ju aldrig anmält om jag inte trodde lite på att det kunde gå hela vägen. Men i Beltrans fall så var det 8 år sen det hände. Och det var inte för mycket bevis, men han blev fälld ändå. Det får mig att våga tänka lite att kanske kan det gå som jag vill hela vägen.

Behandla folk som du själv vill bli behandlad.

”Stjärnan”