Känslor
Kräket tog nästan livet av sig en gång när jag gjorde slut. Det var när han hade slagit mig, han var full och polisen kom gående. Så jag tyckte ju synd om honom, så jag tog Kräket hem till mig, men han skulle sova på golvet och sticka så fort han vaknade. Men istället började han gråta och förklara att det var ju inte meningen att slå. Han ångrar det verkligen och ska aldrig göra om det. Kräket ville inte leva om han inte fick leva med mig, så han var på väg att hoppa ut genom fönstret. (Vi var på fjärde våningen) Om jag inte hade fått tag i hans tröja och hållit fast han resten av natten, då hade han legat där nere. Han intygade dagen efter att han kulle aldrig mer dricka, bara han fick behålla mig. Och jag gick ju på det, det var ju inte meningen, hann älskade ju mig, han var ju den enda som kunde älska mig. För det enda man trodde var att, man var äcklig och oduglig. Man skulle ju vara lycklig över att man hade hittat någon som kunde älska mig.
Tänker ofta på hur jag kunde gå på det, var jag verkligen så svag? Hur kommer det sig att man går på varje ord, varje lögn? Det jag har kommit fram till är att Kräket är sjukt bra på att manipulera och ljuga. Det har andra också berättat för mig, hur han har lurat dom.
Nu när jag har kommit så här långt i mitt arbete med mig själv, nu känns allt skit. Jag har tryckt undan mina känslor så länge. Nu när allt kommer fram igen känns det som jag äntligen har rätt till att må dåligt. På ett sätt är det skönt att få ut allt jag har velat få ut för flera år sen. Men sen samtidigt så går det ut över dom jag älskar mest. Dom får se mig gråta, skrika i vrede och bara vara allmänt nere och konstig. Men dom vet att detta hjälper mig så dom är väldigt stöttande.
"Stjärnan"
