Rädslan
Även om jag var tillsammans med Kräket ett bra tag efter det hände, så är det nu jag är som räddast. Nu är jag livrädd för att träffa han, bara tanken på att träffa han när det är rättegång gör mig nervös. När vi var tillsammans så var jag inte rädd, han ville ju bara mig väl. Kräket älskade ju mig, det var i alla fall det jag fick inbankat i huvudet. Men nu när jag väl har släppt fram känslorna och förstår att det var fel på han och inte mig. Nu har hela världen rasat, det känns som det är nu jag har blivit våldtagen, nu jag har blivit förnedrad. Jag är rädd för att vara själv när det är mörk, Kräket kan lätt hitta mig. Han vet i vilket samhälle jag bor och var jag jobbar. Jag har problem med min koncentration och mår fysikt dåligt.
Men jag tackar gudarna för att jag har nära och kära som förstår och bryr sig. Dom hjälper mig när jag inte kan sluta gråta och dom kommer till mig när jag är rädd. Och att ha en pojkvän som stödjer mig betyder mycket. För jag känner mig äcklig och som ett missfoster. Men jag kommer att gå starkare ur detta än jag någonsin har varit.
Det kommer att bli jobbigt att gå igenom hela rättegången men det kan det vara värt. Bara man får ett sorts avslut, känna att man har rätt. Och att Kräket inte kan skada fler..
"Stjärnan"
